"Under nattens stilla tid

Låt mig vila ut i frid!

Sänd din ängel till vår hydda

Att oss från allt ont beskydda!"

Jag sover dåligt nuförtiden, värre än nånsin faktiskt. Fast det kanske inte är så konstigt, i och för sig..!

Hugo sover dock bättre än förr, vilket är väldigt positivt. Vaknar oftast runt sex (eller nån gång tillochmed halv sju). Så om jag nu bara kan fixa MITT sömnproblem så skulle det vara perfekt! :)

Ja, annars rullar livets dagar på som vanligt med jobb, studier, dagis. Fast såklart ändå inte alls som vanligt eftersom man ständigt går omkring med denna sorg, som ett ärr som aldrig kommer att gå bort och som alltid kommer att göra sig påmint om det vi varit med om. Men av detta kommer också värdefulla saker, som att ta tillvara på alla ögonblick, tiden med vår underbara Hugo och all kärlek som finns i honom. Vi är rätt så lyckligt lottade ändå! ;) Så visst går det både upp och ner, men det är mycket upp och det är tack vare min familj.

Apropå rulla på och studier så är jag inne på sista kursen innan jag "tar semester" - härligt! Det går dessutom rätt så bra nu, jag ligger bra till tidsmässigt i pågående kurs och av föregående kurs väntar jag mig ett bra betyg. Hoppas det blir lika bra som det känns! :)

Jag längtar till semestern. Jag vet inte riktigt vad vi ska hitta på alla dagar, men några aktiviteter och resor är inplanerade. Jag önskar att vi även kunde sätta oss på ett plan och åka utomlands, men det får väl bli ett annat år.. :)

Tack och hej, kram från mig!

Efter det dystra inlägget igår så vill jag komma med något sorgfritt också, och vad är då mer passande än min älskade Hugo?! Just nu är jag extra glad och lycklig över att jag har honom, han fyller mitt hjärta med den bästa kärlek man kan tänka sig! 

Några bilder från eftermiddagen

Imorgon firar jag och Mannen 5-årsdag som ett par, och Hugo ska då få passa på att sova över hos en av sina mostrar vilket han inte lär ha något emot. Vad jag och Mannen ska hitta på är jag inte riktigt säker på än. ;)

Jag vet dock inte om jag klarar mig utan Hugo hela natten då jag senaste tiden haft väldigt svårt att sova och varit tvungen att gå in till honom flera gånger under nätterna bara för att se att han finns där. Jag tror att jag i min sorg har råkat överföra min saknad till Hugo för jag mår dåligt varenda sekund jag inte är med honom, alltså även på nätterna.

Gissningsvis somnar jag av utmattning så fort jag lägger huvudet på kudden ikväll eftersom jag är så trött pga denna sömnbrist, men först ska jag piggna på mig för en kväll med min älskling. :)

Rubriken definierar att ett barn har dött i livmodern efter minst 22 fullgångna graviditetsveckor.

Dessa registreras som barn, inte som "vanliga missfall".

Detta hände alltså oss för två månader sedan. I graviditetsvecka 25 slutade sonens hjärta att slå. Trots prover på både mig, moderkaka och bebis så förblev det ändå oförklarligt. Det fanns inget att gå vidare med. En (enligt klinikchefen) ytterst obetydlig observation var att navelsträngen satt på kanten av moderkakan, men att detta skulle ha spelat någon som helst roll trodde hon inte. Navelsträngen kan nämligen sitta fast var som helst på moderkakan och även ute på kanten är vanligt. MEN, sa hon, visst KAN väl detta ha varit en sådan sak som kunde ha bidragit till något problem - men inget problem hade ju i detta fall ens upptäckts. Vi verkar få acceptera att detta var ödet, att livet inte var menat för honom..

Natten till måndagen 13 mars fick jag magsmärtor, och Mannen ringde direkt ambulans som var där inom några minuter. Jag fick frågan om när jag senast känt sparkar och jag blev tvungen att erkänna för mig själv att jag faktiskt inte känt något på hela helgen. Tre dagar tidigare (fredag) hade vi varit inne på ultraljud, och då hade allt sett bra ut. Hursomhelst; väl inne på förlossningen bekräftades vad Jag egentligen redan visste, trots att man innan ultraljudet sagt att "allt troligtvis var helt okej, oroa dig inte". Jag ville inte ens se på skärmen. Men jag såg på läkaren, och hans ögon avslöjade allt jag behövde veta. 

Redan då kände jag mig tom. Även om mitt barn fortfarande låg där inne i magen så var han ju borta. Och från och med då stängde jag av. Alla känslor försvann. Jag kunde tillochmed sova några timmar innan det blev morgon. Mannen kom och förlossningen skulle sättas igång. Det tog hela dagen och hela kvällen innan något alls hände, men sedan hände allt på bara nån timme. Förlossningen var psykiskt det värsta jag varit med om, men för att klara av den så var denna känsloblockering nödvändig och dessutom gick allt fysiskt lätt. Men efteråt, när vi fick se honom så kom känslorna. Sorgen. Kärleken. Saknaden.

Helt plötsligt var det verklighet. Han låg där framför oss och han var jättefin, men snart skulle vi behöva ta farväl och sen.... ja sen då? Vi skulle behöva gå hem utan barn. Ja, om något var värre än förlossningen så var det just detta; att komma hem till Hugo utan en lillebror.

Han fick ett namn. Det här kan låta löjligt för en som inte förstår, men vi ville inte säga hej då utan att veta vem vi sa hej då till. Dessutom ville vi att Han skulle få veta, även om han inte egentligen kunde höra det.

Sedan dess har jag inte sagt hans namn högt särskilt många gånger. Det är otroligt svårt. Men det kommer med tiden. För han har levt, även om han inte hann leva här ute hos oss. Så vi ska minnas och sakna, aldrig kommer vi att glömma våran lilla fjäril.

Varje dag brister hjärtat på nytt, men vid sidan om tomheten och saknaden av det barn vi just förlorat tillstår redan en längtan efter ännu ett barn. Dessa känslor är bara hjärtats påminnelse om att våga vara lycklig igen.

innebus, utelek, fotbollsmatch, picknick, födelsedagsfirande, smörgåstårta, grinighet, långpromenad, däckbyte, utklädningslek, plugg, dagis, joggingtur, grillat, kusinlek, spikbodarna, potträning, storhandling..