..som jag älskar mest av allt!   

Han börjar bli stor, min Hugo.

Han har börjat ställa frågor om allt, jag ska ofta svara på saker som "e de?", "gö nu?", eller bara ett "ja?" som antingen betyder att han vill veta mera eller att han inte hörde vad jag sa första gången. Frågvis redan nu, lär nog hänvisa till google så fort jag lärt honom stava.. ;)

Han leker gärna själv, oftast med alla sina tusen bilar. Dom ska in och ut ur "garaget" (ett dockhus), åka på stora lastbilsflaket eller bara parkeras på fina rader. Jag brukar fråga om vi ska leka tillsammans, om mamma får vara med, men många gånger får jag ett nej. Sätter jag mig bredvid honom utan att fråga så får jag ibland höra "gå". Och nåde mig om jag försöker låna någon av bilarna, då viftar han med fingret åt mig. Gullunge. :)

Men ibland går han med på att mamma får vara med, då leker vi låtsasmiddag, ritar eller något annat. Bilarna har han nog gärna för sig själv. Eller möjligen att pappa får vara med, tydligen är pappa roligare att leka med. :) 

Han är fortfarande duktig på att plocka undan efter sig, men ibland kommer trotset ivägen och då får mamma städa själv. :)

..och orsaken till att jag kan sitta här en sväng och skriva detta inlägg är att jag just fick ännu ett nej till lek. :/

ciao.

Hugo har sedan i somras visat oss sitt nej nej nej, min min min. Men senaste dagarna har vi fått se det mer riktiga 2års-trotset som man hört talas om, haha. En dag ville han inte ha maten som serverades, utan skulle ha yoghurt. Vi tog fram yoghurt, då blev han ledsen, ville inte ha. Satte in den igen, då blev han tokig, skulle visst ha yoghurt. Tog fram den igen, då skrek och grinade han som aldrig förr. När han lugnat sig skulle han sätta sig vid bordet och äta sin yoghurt, men inte på sin stol utan på min. Sedan ville han inte alls sitta på min stol, bara skrek och grinade, slogs och bråkade. ..så vi lämnade honom ifred för att lugna ner sig själv. Varje gång vi låtit honom sitta och sura en stund så lugnar han ner sig och kommer snart smygande och ler igen. :) 

Hade jag inte haft tålamod och kunskap om att trots bara är en del av den viktiga utvecklingen så hade jag nog blivit både orolig och tokig på hans utbrott, för han har haft många på bara några få dagar. :) Men näe det är inte uttröttande, bara tråkigt att det ska behöva vara så jobbigt för honom själv. Och det finns inte mycket man kan göra för att underlätta förutom att ibland tillåta tidigare otillåtna saker, och annars vara konsekvent i de fajter man väljer och låta det ha sin arga gång och finnas där när han grinat klart. Att försöka läxa upp, distrahera eller trösta gör det bara värre och är mer uttröttande för både barn och förälder. Det är iallafall vad jag lärt mig, och som verkar gälla för denna lilla goa busunge. <3

ciao

"Eftersom morgonpigga 2-åringar inte kan klockan så utlästes dagens uppstigning 04:20, usch och fy."

Så löd min facebook-uppdatering imorse. Ja, Hugo vaknar ju nästan alltid mellan fem och sex på morgonen. Idag var det tyvärr 05:20, så eftersom klockan på mobilen ställer tillbaka sig själv så blev det alltså 04:20 just idag. Usch vad besviken jag blev när jag såg på klockan. :/

Hugo fick feber natten till i torsdags, så vi har haft några dagars sjukstuga här hemma. I torsdags var han riktigt trött och sliten, klev knappt ur soffan på hela dagen. Det blev med andra ord mycket sovande och filmtittande, och tyvärr inget äventyr för lilla familjen som tänkt. I fredags mådde han bättre, men var fortfarande febrig. Igår släppte febern men det har varit snorigt och gnälligt sen dess, så än är han inte riktigt frisk. Vi får se om det blir dagis imorn eller inte..

Det ser förresten ut som att en tornado farit förbi i vardagsrummet efter denna pappa/Hugo-förmiddag. Tydligen är Hugo inte lika duktig på att plocka undan efter sig när mamma inte är med. ;)

Nej nu ska jag plugga lite innan herrskapet vaknar igen.

ciao

Har idag tänkt på hur stolt jag är över min Hugo, inte bara över allt han lär sig utan även hans sätt att vara. Men givetvis är det lättare att sätta ord på vad han gör än hur han är. Att förklara en personlighet genom att punkta upp egenskaper eller berätta en historia blir aldrig så rättvisande som verkligheten. Däremot kan man ju så lätt skryta över sina barns nya färdigheter. Men dessa prestationer ser ju oftast likadana ut hos de flesta barn i samma ålder, så egentligen är det ju inget att skryta om. Berättar man att "åh nu kan min son hoppa jämfota!" så är det inget märkvärdigt egentligen, för de flesta 2-åringar kan nog det. Men man vill så gärna berätta och berömma för man älskar sitt barn så mycket, och man är själv så stolt över att få vara med om en sådan underbart häftig sak, att se ett liv utvecklas ända från början..!

Dagens skryt skulle kunna handla om vad som helst, det känns som att ALLT händer just nu med Hugo. Roligast är dock att orden nu äntligen börjat ramla ur munnen på honom. Dagligen. Men trots sitt än så länge ringa ordförråd så har det ju verkligen inte varit brist på språkkunskap och kommunikation. Han berättar och visar allt så bra, vare sig det är med ord, ljud eller gester. Men sen så säger han inte heller mer än han behöver. Han snattrar inte sönder en, utan är väldigt rak och tydlig och sen är det bra.

Exempel på andra saker som händer just nu, som han gärna gör eller berättar om många gånger under dagen är att:

> Han påpekar alltid när saker är lika varandra, exempelvis när vi sätter på oss varsin reflexväst på morgonen eller när två saker är av samma färg eller form. 

> Han gillar klara, färdiga, gå (eller ett, två, tre) och springa. Men springandet är mindre viktigt - inräkningen är roligast.

> Han leker gärna "björnen sover", och alldeles innan man sjungit klart så letar han metodiskt en flyktväg, ökar/sänker gångtempot för att hinna springa undan. Så roligt att se hihi.

> Han lägger pussel genom att i förväg berätta vilken pusselbit som ska sitta på en viss plats. "Där hus" säger han och pekar på pusslet, och sedan letar han biten med huset på, och snabbt går det. Man tycker att det borde vara lite klurigt då konturerna på bitarna är väldigt lika varandra, men han (liksom alla andra barn?) har ju så bra minne, så det är kanske inte så svårt när man lagt det några gånger. Men jag blev riktigt paff första gångerna han gjorde det. :)

> Han börjar bli en sångfågel, som mamma sin. ;) Nynnar lite för sig själv och hörs nämna mamma, pappa, momma, moffa, och några kompisar från dagis. En dag, efter att ha träffat favoriten Pia i sporthallen, så skulle han givetvis sjunga en sång om henne också. :)

I can go on and on, men det skulle ta hela natten. Har redan suttit här alldeles för länge ikväll. Nu ska jag duscha och sova.

ciao

Igår var det fotografering på dagis, Hugos första skolfoto. Hoppas vi får se en glad Hugo på bild senare, och inte den där fula grimasen han gör när man ber honom le. Det hade iallafall gått bra sa fröken. ;)

Idag är Hugo hemma från dagis för han var vaken och hostade halva natten. Han är ändå pigg och glad som vanligt, men hostar (och snorar) fortfarande ganska mycket. :(

Han var inte intresserad av att gå ut nu på morgonen, så vi har lekt  lite inne istället. Vi har bland annat hunnit flyga pappersflygplan, spela lotto, spela innebandy och träna teckenspråk (dom gör det på dagis, så då kan vi ju även hålla oss uppdaterade hemma). Nu har Hugo önskat lite "MU" (filmen Bondgården - De vilda partydjuren) innan lunch, och sedan blir det sova för både Hugo och mamman.

ciao

Hoppas ni orkar läsa.. 

I augusti kom jag igång bra med bloggandet, men så började studierna igen och helt plötsligt hade jag för mycket att göra för att blogga. Visst fanns tid och ork framförallt på kvällarna, och men jag prioriterade att sitta och dega framför teven istället, för det krävde inte samma energi. Men nu har jag nån veckas "paus" (i väntan på examination) innan nästa kurs börjar, så jag tänker på nytt försöka komma in i bloggandet igen.

Det som är jobbigt för mig är när jag "missar" ett inlägg, för då vet jag inte vad jag ska skriva i nästa. Vi var t.ex en helg i Mora på minisemester för några veckor sedan, och jag tänkte då skriva om det på måndagen men hade inte tid, och därför kunde jag inte heller skriva om kommande veckan eftersom jag tyckte att det skulle bli fel i ordningen osv. Det där är nån dum pedanteri-störning jag har; Ibland finns alldeles för många saker att skriva om och då orkar jag inte skriva alls, bl.a för att jag alltid gör om ett inlägg flera gånger innan jag publicerar det - och det tar sin tid och energi vill jag lova. Men jag MÅSTE träna bort det där innan det äter upp mig! :/ Ett större exempel som jag missat pga detta är uppdateringen av Hugos utveckling, vilket nu i efterhand känns så jävla synd att ha missat bara för mina konstigheter! För när nu minnet tryter har jag inget att se tillbaka på för att komma ihåg. Jag hade tänkt skriva om alla ord Hugo lär sig vecka för vecka, allt vi gör tillsammans, hur 2-årshumöret kommit igång osv, men nu har jag inte antecknat något alls utav dessa saker och det känns oerhört tråkigt. :( 

Apropå 2-årshumöret (som visst kallas trots? haha) så kan jag iallafall dokumentera för mig själv att Hugo började redan under semestern med dessa starka känslor och enorma vilja - och det kom såklart som en överraskning eftersom vi haft världens mest "snälla och fogliga" barn tidigare (ni förstår mina ordval va?). Vi var faktiskt inte beredda på att det skulle visa sig så tydligt så på en gång liksom. Men ja, så nu lever vi inte bara med en vilding utan en "trotsig" vilding. :) Men det är bara påfrestande för den som inte har tålamod - och för den som sover för dåligt haha ;)

Näe, det är ju ingen hemlighet att jag sover dåligt, så vissa dagar suckar jag tyvärr lite för högt på morgonen. Men det är ju faktiskt inte pga Hugos humör, utan mitt eget. När jag sovit dåligt så orkar jag inte hålla suckarna inne, annars tycker jag faktiskt att det går bra under den här perioden. Det är inte så påfrestande som jag trodde det skulle vara (kanske tänkte jag mig ett 2årsmonster? alla andra föräldrar verkar ju ha såna!) . Men jag kan inte låta bli att tycka synd om Hugo när han inte verkar veta vad han vill, när allt är "nej nej nej" eller när han sätter sig på golvet och grinar/skriker. Jag önskar jag visste hur jag kunde göra det lättare för honom under den här perioden.

Hursomhelst så är han oftast bara nöjd, glad och lycklig, och har dessutom även kommit in i en myspys-period, det ska pussas, kramas, kelas, gosas och busas på kärleksfullt vis. Och inte bara med mamma och pappa, utan även fröken och moster har fått spontant gos. Delvis lär det höra ihop med åldern, för alla barn har en motreaktion till trotset. Men JAG tror det helt enkelt är hans personlighet, en riktig gosunge är han. Min underbara älsklingsHugo!

Annars då?

Jo, här rullar dagarna på som vanligt. Det kanske låter tråkigt men jag älskar vardagen. Oftast känns livet perfekt, men ibland - då sorgen gör sig påmind - så känner man såklart att något saknas. Man dippar lite, och genast blir allt man gör lite jobbigare. :( Men det är som det är, jag förväntar mig ingenting. Sorgearbete tar sin tid, ingen idé att tro annat..

ciao

Hugos dag började med soffmys och paket från mamma och pappa...

(Barns minspel är förresten så himla kul att se. Svårt att få med på bild dock.)

Först chock, SEN glädje.

Får inte upp, blir frustrerad.          Tålamodet tryter trots hjälp från pappa.

Stolt.                                             "Min"

Sedan skulle busen till dagis, och mamman hämta ut paket...

Efter dagis var det dags för födelsedagsfirande, på badet...

"Pappa, den! Wiiii!" (Hugos sätt att säga "jag vill åka vattenrutschkana")

Stooor rutschkana. Wiiiiiiiiiiii

Matpaus. Ja, födelsedagsmiddagen blev storsjöbadets pannkakor med sylt och mjukglass.

Pannkaka är en av Hugos favoriter. Men glassen ville han inte ha, så den fick mamma och pappa. :O

Flyta är roligt.                                Simma också.                               Nöjd kille på väg hem.

Hemma väntade visst fler paket...

...från dagis,                                  och paketen från posten.

Härliga målargrejor och självgående lok till tågrälsen!