Skitbloggande! Skärp mig nu, hur svårt kan det vara att skriva några ord i en ruta och trycka på publicera?

I helgen tänkte vi åka till mina föräldrar, men det blev inget. Istället blev det massor av familjetid och så tjuvstartade jag på min nästa kurs. Momma och moffa hinner vi med en annan helg, vi har ju skype också så länge. ;)

Igår for lilla familjen på måndagsgympa som vanligt. Senaste gångerna har det tagit en stund innan Hugo kommit igång, men resten av timmen far han fram som en vilding och ska göra allt på samma gång helst.

Det är roligt med alla stationer, men att stå i kö är inte alltid lika roligt - men nyttigt att lära sig. Och vilket tålamod Föräldrarna skaffar sig! ;)

På gympan kan man bland annat göra kullerbyttor (Hugo kan dock inte göra riktigt själv än), klättra på plintar och hoppa ner på madrass, gå balansgång på bom, gå igenom hängande rockringar, gå slalombana mellan koner, m.m. Men roligast av allt är att snabbt och smidigt krypa under ett 30cm högt och 3meter långt hinder. Hugo är värsta militären där han :)

Det är tyvärr omöjligt att ta bra bilder i rörelse med en usel mobilkamera :/

Och så ska man ju dessutom försöka hinna ta kort innan andra barn kommer med på bilden..

Lillfisen somnade tidigt ikväll (likaså igår), så helt plötsligt har man en halvtimme extra att slösa på annat. :S

Så nu ska jag plugga medan Mannen är på gymmet.

ciao

Jaha nu ska vi se, vad har hänt sen sist?

I söndags hälsade Hugo på kusin Kevin och Max en stund på förmiddan, tänkte bjuda på utegrillade kolbullar men tiden blev knapp så vi brände dom inne på spisen istället. :)

I måndags efter dagis var vi på familjegympa, som alltid på måndagar. Gympan är Hugos (och hela familjens) enda planerade aktivitet under veckorna, så vi passar på att verkligen ta oss iväg allihopa. Hugo älskar det, och vi känner att vi verkligen gjort ett bra val som börjat på gympa eftersom det både stärker motoriken OCH pumpar ur honom lite extra energi eftersom han har så mycket att bli av med innan läggdags.

Just i måndags skulle Mannen egentligen jobbat hela kvällen, men tog paus för att åka dit med oss. Och tur var väl det, för när vi kom fram upptäckte jag att jag hade ett stooort hål på ett visst ställe i byxorna så jag fick så lov att sitta ner hela timmen. :/ Men det gjorde mig faktiskt ingenting, för då fick jag istället se Hugo leka med pappa på avstånd vilket var underbart. :) Fanns dock mindre underbara pappor där; jag hamnade en kort stund bredvid en kille som satt och kollade aftonbladet på mobilen. Något jag blev tokig på, tänkte först fråga vad fan han höll på med, om han verkligen skulle sitta och kolla ner i sin mobil hela tiden medan han missade när hans barn sprang omkring och var lycklig.. Men istället gick jag bara därifrån. Kunde inte sitta kvar. Jävla pucko! Så jag var med lite på gympan istället, men inga avancerade saker - och med benen hårt ihop! ;)

Ja, det var väl det. Igår hände väl inget särskilt vad jag minns(?). Och idag har jag haft migrän, så Mannen både lämnade och hämtade på dagis. Skulle haft middagsgäster men pga min huvudvärk avbokade jag besöket. (- Sorry. Raincheck?) Blev dock bättre framåt kvällen så vi kunde ta en kort mysig familjepromenad i mörkret innan det var dags för välling och sova för Hugisen.

Nu sitter jag och väntar på att klockan ska bli nio (Grey's Anatomy!!), Mannen är på jobbet och Hugo sover.

ciao

Har idag tänkt på hur stolt jag är över min Hugo, inte bara över allt han lär sig utan även hans sätt att vara. Men givetvis är det lättare att sätta ord på vad han gör än hur han är. Att förklara en personlighet genom att punkta upp egenskaper eller berätta en historia blir aldrig så rättvisande som verkligheten. Däremot kan man ju så lätt skryta över sina barns nya färdigheter. Men dessa prestationer ser ju oftast likadana ut hos de flesta barn i samma ålder, så egentligen är det ju inget att skryta om. Berättar man att "åh nu kan min son hoppa jämfota!" så är det inget märkvärdigt egentligen, för de flesta 2-åringar kan nog det. Men man vill så gärna berätta och berömma för man älskar sitt barn så mycket, och man är själv så stolt över att få vara med om en sådan underbart häftig sak, att se ett liv utvecklas ända från början..!

Dagens skryt skulle kunna handla om vad som helst, det känns som att ALLT händer just nu med Hugo. Roligast är dock att orden nu äntligen börjat ramla ur munnen på honom. Dagligen. Men trots sitt än så länge ringa ordförråd så har det ju verkligen inte varit brist på språkkunskap och kommunikation. Han berättar och visar allt så bra, vare sig det är med ord, ljud eller gester. Men sen så säger han inte heller mer än han behöver. Han snattrar inte sönder en, utan är väldigt rak och tydlig och sen är det bra.

Exempel på andra saker som händer just nu, som han gärna gör eller berättar om många gånger under dagen är att:

> Han påpekar alltid när saker är lika varandra, exempelvis när vi sätter på oss varsin reflexväst på morgonen eller när två saker är av samma färg eller form. 

> Han gillar klara, färdiga, gå (eller ett, två, tre) och springa. Men springandet är mindre viktigt - inräkningen är roligast.

> Han leker gärna "björnen sover", och alldeles innan man sjungit klart så letar han metodiskt en flyktväg, ökar/sänker gångtempot för att hinna springa undan. Så roligt att se hihi.

> Han lägger pussel genom att i förväg berätta vilken pusselbit som ska sitta på en viss plats. "Där hus" säger han och pekar på pusslet, och sedan letar han biten med huset på, och snabbt går det. Man tycker att det borde vara lite klurigt då konturerna på bitarna är väldigt lika varandra, men han (liksom alla andra barn?) har ju så bra minne, så det är kanske inte så svårt när man lagt det några gånger. Men jag blev riktigt paff första gångerna han gjorde det. :)

> Han börjar bli en sångfågel, som mamma sin. ;) Nynnar lite för sig själv och hörs nämna mamma, pappa, momma, moffa, och några kompisar från dagis. En dag, efter att ha träffat favoriten Pia i sporthallen, så skulle han givetvis sjunga en sång om henne också. :)

I can go on and on, men det skulle ta hela natten. Har redan suttit här alldeles för länge ikväll. Nu ska jag duscha och sova.

ciao

Igår var det fotografering på dagis, Hugos första skolfoto. Hoppas vi får se en glad Hugo på bild senare, och inte den där fula grimasen han gör när man ber honom le. Det hade iallafall gått bra sa fröken. ;)

Idag är Hugo hemma från dagis för han var vaken och hostade halva natten. Han är ändå pigg och glad som vanligt, men hostar (och snorar) fortfarande ganska mycket. :(

Han var inte intresserad av att gå ut nu på morgonen, så vi har lekt  lite inne istället. Vi har bland annat hunnit flyga pappersflygplan, spela lotto, spela innebandy och träna teckenspråk (dom gör det på dagis, så då kan vi ju även hålla oss uppdaterade hemma). Nu har Hugo önskat lite "MU" (filmen Bondgården - De vilda partydjuren) innan lunch, och sedan blir det sova för både Hugo och mamman.

ciao

Idag plockade vi med oss några löv hem från dagis, så efter middan försökte vi vara lite konstnärliga..

Vi hade med oss Kevin hem också, men han hann aldrig måla någon höstteckning innan han for hem till sig.

Så imorgon gör vi ett nytt försök med höstavtryck, eftersom Kevin då förhoppningsvis ska följa med oss hem igen. Lite "Skit-Tunna" (eller Dasslock, som Mannen säger) och Lotto ska vi nog hinna spela också. Kanske fotboll eller frisbeegolf om det inte är dåligt väder?

Apropå höst och så;

Lustigt hur verkligen ALLT förändras när man skaffat barn, och enligt mig bara till det bättre!

Jag hatade vintern förut, och hösten kändes så mörk och tråkig att man blev deprimerad. Våren var bara blöt, och sommaren skulle vara solig med 25grader ALLA dagar för att ens duga.

Nu myser jag alla årstider, kan liksom inte klaga alls. Sommaren var ju nu visserligen vädervis bättre än på länge, men jag behövde faktiskt inte ha över 20grader. Inget krav alls, jag känner sommar ändå! Hösten kom utan att jag fick de minsta depp-känslorna. Vintern längtar jag efter, snöänglar och se upp i backen here I come! Äh, bara en fundering såhär på kvällskvisten.. :)

ciao

Hoppas ni orkar läsa.. 

I augusti kom jag igång bra med bloggandet, men så började studierna igen och helt plötsligt hade jag för mycket att göra för att blogga. Visst fanns tid och ork framförallt på kvällarna, och men jag prioriterade att sitta och dega framför teven istället, för det krävde inte samma energi. Men nu har jag nån veckas "paus" (i väntan på examination) innan nästa kurs börjar, så jag tänker på nytt försöka komma in i bloggandet igen.

Det som är jobbigt för mig är när jag "missar" ett inlägg, för då vet jag inte vad jag ska skriva i nästa. Vi var t.ex en helg i Mora på minisemester för några veckor sedan, och jag tänkte då skriva om det på måndagen men hade inte tid, och därför kunde jag inte heller skriva om kommande veckan eftersom jag tyckte att det skulle bli fel i ordningen osv. Det där är nån dum pedanteri-störning jag har; Ibland finns alldeles för många saker att skriva om och då orkar jag inte skriva alls, bl.a för att jag alltid gör om ett inlägg flera gånger innan jag publicerar det - och det tar sin tid och energi vill jag lova. Men jag MÅSTE träna bort det där innan det äter upp mig! :/ Ett större exempel som jag missat pga detta är uppdateringen av Hugos utveckling, vilket nu i efterhand känns så jävla synd att ha missat bara för mina konstigheter! För när nu minnet tryter har jag inget att se tillbaka på för att komma ihåg. Jag hade tänkt skriva om alla ord Hugo lär sig vecka för vecka, allt vi gör tillsammans, hur 2-årshumöret kommit igång osv, men nu har jag inte antecknat något alls utav dessa saker och det känns oerhört tråkigt. :( 

Apropå 2-årshumöret (som visst kallas trots? haha) så kan jag iallafall dokumentera för mig själv att Hugo började redan under semestern med dessa starka känslor och enorma vilja - och det kom såklart som en överraskning eftersom vi haft världens mest "snälla och fogliga" barn tidigare (ni förstår mina ordval va?). Vi var faktiskt inte beredda på att det skulle visa sig så tydligt så på en gång liksom. Men ja, så nu lever vi inte bara med en vilding utan en "trotsig" vilding. :) Men det är bara påfrestande för den som inte har tålamod - och för den som sover för dåligt haha ;)

Näe, det är ju ingen hemlighet att jag sover dåligt, så vissa dagar suckar jag tyvärr lite för högt på morgonen. Men det är ju faktiskt inte pga Hugos humör, utan mitt eget. När jag sovit dåligt så orkar jag inte hålla suckarna inne, annars tycker jag faktiskt att det går bra under den här perioden. Det är inte så påfrestande som jag trodde det skulle vara (kanske tänkte jag mig ett 2årsmonster? alla andra föräldrar verkar ju ha såna!) . Men jag kan inte låta bli att tycka synd om Hugo när han inte verkar veta vad han vill, när allt är "nej nej nej" eller när han sätter sig på golvet och grinar/skriker. Jag önskar jag visste hur jag kunde göra det lättare för honom under den här perioden.

Hursomhelst så är han oftast bara nöjd, glad och lycklig, och har dessutom även kommit in i en myspys-period, det ska pussas, kramas, kelas, gosas och busas på kärleksfullt vis. Och inte bara med mamma och pappa, utan även fröken och moster har fått spontant gos. Delvis lär det höra ihop med åldern, för alla barn har en motreaktion till trotset. Men JAG tror det helt enkelt är hans personlighet, en riktig gosunge är han. Min underbara älsklingsHugo!

Annars då?

Jo, här rullar dagarna på som vanligt. Det kanske låter tråkigt men jag älskar vardagen. Oftast känns livet perfekt, men ibland - då sorgen gör sig påmind - så känner man såklart att något saknas. Man dippar lite, och genast blir allt man gör lite jobbigare. :( Men det är som det är, jag förväntar mig ingenting. Sorgearbete tar sin tid, ingen idé att tro annat..

ciao

Idag är det hela sex månader sedan det hände. Förlossningsdagen av en graviditet som slutade på sämsta tänkbara sätt. Dagen då jag födde mitt änglabarn. Han fick namnet Love, och idag skulle han alltså ha varit ett halvår om han fått leva när han föddes. Han fick en plats vid minneslunden på vår kyrkogård, och vi skulle ha gått dit idag.. men vi kom oss liksom aldrig för. Nu sitter jag med dåligt samvete över det, men mest sitter jag och tänker på vår lilla Love och hur han kunnat vara som en sexmånaders bebis.

Nej usch, nu blev det för jobbigt. Godnatt allesammans, ta hand om varann!

Hugos dag började med soffmys och paket från mamma och pappa...

(Barns minspel är förresten så himla kul att se. Svårt att få med på bild dock.)

Först chock, SEN glädje.

Får inte upp, blir frustrerad.          Tålamodet tryter trots hjälp från pappa.

Stolt.                                             "Min"

Sedan skulle busen till dagis, och mamman hämta ut paket...

Efter dagis var det dags för födelsedagsfirande, på badet...

"Pappa, den! Wiiii!" (Hugos sätt att säga "jag vill åka vattenrutschkana")

Stooor rutschkana. Wiiiiiiiiiiii

Matpaus. Ja, födelsedagsmiddagen blev storsjöbadets pannkakor med sylt och mjukglass.

Pannkaka är en av Hugos favoriter. Men glassen ville han inte ha, så den fick mamma och pappa. :O

Flyta är roligt.                                Simma också.                               Nöjd kille på väg hem.

Hemma väntade visst fler paket...

...från dagis,                                  och paketen från posten.

Härliga målargrejor och självgående lok till tågrälsen!